Föredrar det komplicerade framför det okomplicerade

Vad skulle livet innebära om allt kompliceratförsvann. Ja, det är inte någon djup tanke men i bilen idag satt jag och funderade på detta efter att ha träffat en vän på affärn. Vännen ställde frågan: Hur går det för dig?

Ja, endel går bra, endel går mindre bra. Jag tror det är bra med lite motstånd för att utmanas…

I bilen påväg hem till byn så funderade jag vidare, är det verkligen bra med lite motstånd. Skulle livet kunna upplevas meningsfullt utan utmaningarna som vi möter? Hemma läser jag DN och den nya lag som Duman i Ryssland nu röstat igenom som gör det svårare för människor att samlas på offentlig plats för att göra sin röst hörd – förfärligt om du frågar mig.

Vart går då gränsen för hur stora utmaningarna får bli. När blir de så stora att de bli ettt problem? Ja, ju större utmaningar ju tydligare blir det att vi behöver varandra. För endel människor beskrivs beroendet av vår nästa som ett problem, jag tror precis tvärt om. Om vi inte skulle vara beroende av varandra skulle livet bli både ensamt och kallt. Med en värderingsgrund som talar om generositet, kärlek, osjälviskhet och som berättar att vi kan behandla vår nästa så som vi själva skulle vilja bli behandlade så blir inte beroendeskapet ett hot mot självständigheten utan en nyckel till gemenskap och kraft till att övervinna det som man ensam upplever som oövervinnerligt.

Endel går bra och endel går mindre bra. Vilken del i svaret ger meningsfullhet? Kanske att båda delar är viktiga ingridienser för att som människa fortsätta att må bra och utmanas. Jag skäms inte för att säga det, jag är beroende av min nästa för att det som idag går mindre bra imorgon ska gå bättre.

Så idag, på Sveriges Nationaldag, önskar jag mer av öppen famn, mer av generositet och medmänsklighet. Med dom som står oss nära men också till de som är längre ifrån oss idag.

Ensam är inte stark. Tillsammans med respekt för varandras unika personligheter och unika förutsättningar blir vi starkare. Vi behöver alla varandra.